Alexander Rehnman
I do stuff occasionally
“Jag ska rulla hela världen, stora pappa”
WE LOVE KATAMARI REROLL+ ROYAL REVERIE
| PS5 (testat), PS4, XBOX SERIES X | S, XBOX ONE, SWITCH, PC |
Recensent: Alexander Rehnman
Jag kan vara färgad av att jag var barn på 00-talet, men visst hade Playstation 2 något särskilt? Det var där som legendariska serier som God of War, Monster Hunter, Ratchet & Clank, Like a Dragon, Kingdom Hearts och Devil May Cry fick sin början. Det släpptes även rollspelsklassiker i mängder – tidigare nämnda Kingdom Hearts, Final Fantasy X, Xenosaga och Persona 3 och 4, samt kultklassiker som Shadow of the Colossus, Ico, Okami, God Hand och givetvis Katamari Damacy samt dess uppföljare We Love Katamari.
Återigen kan jag vara färgad av fina barndomsminnen och ett nostalgifilter, men det känns som att spelbranschen var lite mer kreativ på den tiden – åtminstone vad gäller de större aktörerna, som ofta verkar satsa mer på att förfina beprövade koncept än att innovera. I dagsläget finns dessa mindre och mer experimentella spelupplevelser till största del på indiescenen, där de tyvärr lätt gås förbi då deras marknadsföringsbudgetar inte kan konkurrera med de större aktörernas, samt att lättheten i digital spelutgivning gör att det släpps så otroligt många indiespel att det är lätt att missa en del riktiga guldkorn. Den jättemärkliga uppfattningen om att indiespel per automatik skulle vara sämre än storbudgetspel hjälper väl inte heller – och innan någon använder det här stycket som debattslagträ vill jag poängtera att jag tycker det är precis lika larvigt att förutsätta att indiespel per automatik är bättre än storbudgetspel. Ett bra spel är ett bra spel, oavsett budget eller storlek på utvecklingsteamet.
Det närmaste jag kommit ett spel från en av de större aktörerna som fångar den här “Playstation 2-andan” de senaste åren är Balan Wonderworld – ett spel som kanske inte är världens bästa men absolut inte förtjänar “världens sämsta spel”-stämpeln det fått, något som jag till stor del misstänker kommer från aktörer som inte tagit sig an spelet i god tro, märkliga föreställningar om hur spel “måste” vara och folk som rapar upp färdiga YouTuber-åsiktspaket istället för att bilda sig en egen uppfattning. Jag skulle kunna raljera vidare, men ni har nog hört mig säga dessa saker förr, och den här recensionen handlar ju inte om Balan Wonderworld, utan We Love Katamari Reroll+ Royal Reverie.
We Love Katamari Reroll+ Royal Reverie är en remaster av We Love Katamari, som är uppföljaren till kultklassikern Katamari Damacy. Katamari-spelen har ett kreativt koncept som är lika enkelt som briljant: Du spelar som prinsen av kosmos, en fem centimeter hög liten filur som på bästa dyngbaggemanér rullar runt en katamari, en magisk boll med förmågan att få allt som är mindre än den att fastna på dess yta. När föremål klibbar fast på katamarin blir bollen förstås större, vilket då leder till att den kan suga åt sig större och större föremål, vilket skapar en snöbollseffekt där katamarin kan nå gigalofantiska proportioner.
Spelet tar vid där Katamari Damacy slutade. I det första spelet råkade kungen av kosmos rövrumla sönder hela universum utom jorden på fyllan (internationella versioner censurerade detta och fick det att se ut som att kungen bara var klumpig när han slog sönder universum, men i den ursprungliga japanska versionen var han full!), vilket ledde till att han skickade sin son till jorden med en katamari för att rulla ihop grejer att återskapa himlakropparna med. I uppföljaren visar det sig att det bara var himlakropparna närmast jorden som återställdes, så kungen skickar ut sin son på nya uppdrag – och eftersom Katamari Damacy var en sådan succé har kungen så klart fått en trogen skara Katamari-älskande fans med diverse olika önskemål om vad prinsen ska rulla ihop. Vid sidan av detta får vi även en inblick i kungens barndom, där vi fick se hur han blev både kung och den HBTQ-ikon vi känner honom som. Om han inte vore en HBTQ-ikon, varför är hans utseende då baserat på Freddie Mercury, och varför släpptes denna remaster i Pride-månaden juni? Schack matt, homofober!
De flesta banorna har ett ganska enkelt upplägg: Rulla ihop en så stor boll som möjligt inom en viss tid, eller skapa en boll av en viss storlek på så kort tid som möjligt, men det finns även banor som bjuder på andra sorters utmaningar, som att rulla upp så många föremål som möjligt av en viss typ, skapa en så stor boll som möjligt med ett begränsat antal föremål, eller rulla runt på en sumobrottare istället för en katamari och hitta mat han kan äta så att han blir tung nog att besegra sin motståndare.
De kreativa uppdragen i kombination med den supercharmiga grafiken och den farligt trallvänliga musiken, för att inte tala om den geniala spelmekaniken, gör We Love Katamari Reroll+ Royal Reverie till ett riktigt feelgood-spel som det är omöjligt att inte bli på gott humör av. Jag får dock höja ett varningens finger: Musiken är så pass trallvänlig att den programmerat om min hjärna från att associera “Na na na na na na” med “BATMAN!” till Katamari-ledmotivet. Snöbollseffekten som står i fokus för spelet är också löjligt tillfredsställande, särskilt när spelet tar ut svängarna och låter en börja med en 15 cm stor katamari som till en början bara kan rulla upp diverse småskräp, men stadigt växer för att kunna rulla upp människor, sedan bilar, sedan träd, och så vidare tills man rullar upp hela städer och får en boll med en omkrets på flera hundra meter – eller till och med flera kilometer, om man är duktig nog!
Om man satsar på att följa spelets huvudspår är det ganska kort – det tog mig en kväll från det att jag installerade spelet till att eftertexterna rullade, men det finns en och annan hemlighet att hitta på banorna, och en hel del omspelningsvärde i att spela om banor och försöka slå sina rekord – och det faktum att spelet är så himla roligt och charmigt ger det ju en hel del omspelningsvärde i sig.
Allt var kanske inte bättre förr, men det känns som sagt lite tråkigt att dessa mer experimentella guldkorn nu för tiden ofta förpassas till den tyvärr allt för förbisedda indiescenen…
…fast å andra sidan, det faktum att inte bara ett, utan två, Katamari-spel, har släppts om till moderna plattformar tyder väl på att det finns en marknad för den här sortens experimentella och kreativa upplevelser än idag?
