This review was originally published on Loading.se.

”Låt inte den knasiga titeln skrämma bort dig!”

UNICORN OVERLORD

SWITCH (testat), PLAYSTATION 4, PLAYSTATION 5, XBOX SERIES X

S

Recensent: Alexander Rehnman

Okej, vi börjar med elefanten i rummet.

Vad sjutton är ”Unicorn Overlord” för titel egentligen?

Det är kanske inte lika illa som ”Various Daylife”, ”Under Night In-Birth Exe:Late[cl-r]”, eller ”Summertime High School. A Young Man’s Notes – How a New Exchange Student Like Myself Ran Into His Childhood Friend On The School Tour, Then For Some Reason Became Super-Popular With The Girls For His Daily Scoops On The School Photography Club Even Though He Only Takes Panty Shots, And What He Thinks As He Goes On Dates During His Summer Of Island School Life” (jo, det är en riktig speltitel), men det är ändå en titel som känns mer som ett arbetsnamn än en faktisk speltitel.

Ungefär som ”Project Octopath Traveller” och ”Project Triangle Strategy”, som sedan fick titlarna… ”Octopath Traveller” och ”Triangle Strategy”. Faktum är att det känns lite konstigt att Unicorn Overlord inte är ett Square Enix-spel, med tanke på att namnet ”Unicorn Overlord” har lite samma vibbar som dessa två titlar och tidigare nämnda Various Daylife.

Bakom Unicorn Overlord står istället Vanillaware, kända för spel som Odin Sphere, Dragon’s Crown och det fenomenala 13 Sentinels: Aegis Rim, som jag anser vara 2020-talets bästa spel hittills.

Är Unicorn Overlord i samma klass som 13 Sentinels, då? Nej, tyvärr inte. Men det betyder inte att det är ett dåligt spel! Unicorn Overlord är ett riktigt trevligt spel det också, men det når inte samma höjder. Båda spelen har förvisso riktigt vacker grafik med den säregna ”Vanillaware-estetiken”, men där 13 Sentinels: Aegis Rim hade riktigt älskvärda karaktärer och en handling i världsklass som jag anser vara ett av de bästa exemplen på spels unika potential som berättarmedium har Unicorn Overlord istället ett manus som känns ganska… generiskt och oinspirerat.

Berättelsen tar sin början i fantasykungariket Cornia, där generalen Valmore plötsligt byter sida och leder ett uppror mot drottning Ilenia som anförtror sin son, kronprins Alain, till en av sina trogna riddare. Hon offrar sig sedan i strid mot Valmore, som efter att ha erövrat Cornia utropar sig till kejsare över imperiet Zenoira och erövrar nästan hela världen Fevrith. Alain växer upp på en avlägsen ö, där han uppfostras för att en dag leda en armé och ta tillbaka det rike som är hans födslorätt. När Zenoira invaderar ön Alain lever på tar han och hans allierade upp vapnen för att driva ut den invaderande armén – varpå det visar sig att ”enhörningsringen”, en artefakt han ärvt från sin mor, har makten att bryta den magiska hjärntvätt Galerius soldater lyder under. Alain bestämmer sig för att det är dags att ta tillbaka Cornia och befria världen från Zenoira och ger sig av med sina närmast förtrogna för att bygga upp en armé och ta tillbaka sitt hemland bit för bit.

Titeln Unicorn Overlord syftar alltså på Alain – Cornias riksvapen föreställer en enhörning, och han är ju rikets rättmätiga härskare… om man nu anser att någon förtjänar att ha makt över andra bara för att denne råkar ha vissa föräldrar. Likväl tycker jag ändå att ”Unicorn Overlord” låter som ett kodnamn på ett projekt eller ett fiktivt TV-spel i ett barnprogram.

Handlingen känns tyvärr mest som en ganska typisk fantasyhandling och bjuder så långt jag har kommit inte på några större överraskningar. I skrivande stund har jag tyvärr inte hunnit igenom hela spelet, men jag tänker definitivt spela klart det! Karaktärerna är tyvärr inte heller särskilt intressanta, vilket känns extra tråkigt efter det fenomenala 13 Sentinels: Aegis Rim.

Men! Trots att jag som sagt tycker att 13 Sentinels: Aegis Rim har en av de bästa spelberättelser jag sett och är ett praktexempel på spelmediets unika exempel som berättarmedium är det inte alls lika intressant spelmekaniskt. Utforskningsdelarna var helt okej, men striderna var ganska tråkiga och något jag mest forcerade mig igenom för att se hur berättelsen skulle fortskrida.

Tack och lov så är Unicorn Overlord betydligt mer intressant vad gäller den varan. Det är oväntat roligt och beroendeframkallande att flytta runt Alains armé på världskartan och snubbla på platser att besöka och befria, sidouppdrag att göra aller nya allierade att hitta – och att världen är enormt vacker tack vare Vanillawares säregna estetik gör ju inte saken sämre. “Bara lite till…”-känslan gör sig snabbt påmind. Det går förstås att fokusera på att bara följa handlingen, men det finns många sidouppdrag att göra, och jag rekommenderar att man gör dem – inte bara för att de är roliga att utföra, utan för att de är bra sätt att stärka din armé. Vissa uppdrag ger dig förvisso nya enheter eller utrustning direkt, men genom att befria städer eller byar och fort från Zenoiras styrkor blir de platser där du kan köpa utrustning och föremål som hjälper i strid, uppgradera din armé på olika sätt eller rekrytera nya enheter. Dessutom kan du utforska omkringliggande områden utan att behöva oroa dig för att tampas med Zenoiras soldater.

När Unicorn Overlord utannonserades var det nog många, däribland jag, som tyckte att det kändes som Vanillawares tolkning av Fire Emblem – vilket inte är ett helt orimligt antagande att göra. Fire Emblem-serien är ju också strategispel med fantasytema, handlingen känns som något som hade kunnat finnas i ett Fire Emblem-spel, och Alain påminner lite om den ikoniska Fire Emblem-hjälten Marth med sitt blåa hår och sitt svärd. Även andra inslag som påminner om Fire Emblem finns med, såsom systemet med band mellan olika karaktärer som blir starkare om de kämpar tillsammans.

Vad gäller fältslagen har jag dock fått lära mig att de är mer inspirerade av den klassiska strategispelserien Ogre Battle, som jag tyvärr inte spelat själv. Till skillnad från Fire Emblems turordningsbaserade upplägg där du flyttar runt dina enheter på ett rutnät utspelar sig Unicorn Overlords fältslag i realtid, men du kan när som helst pausa spelet för att ge order till dina enheter. Varje enhet består av mellan en och fem karaktärer, och när två enheter från olika sidor brakar samman inleds en strid. Striderna sköts helt automatiskt och du kan inte påverka dem direkt – men du kan ”programmera” karaktärerna i varje enhet före en strid och ge dem en taktik att jobba efter. Om du till exempel har en magiker i en enhet kan du ställa in dess taktik så att denne prioriterar att läka allierade som har mindre än 75 % hälsa kvar, men om inte någon sådan finns så ska den prioritera att kasta eldbollar på den fiende som har lägst hälsa.

Det går att låta spelet sköta den här biten om man tycker det är för jobbigt eller krångligt att göra själv, men jag kan tänka mig att många älskar att sitta och experimentera med olika kombinationer av karaktärer och taktiker för att skapa de optimala enheterna för olika situationer. Alla karaktärer är ju inte bra i alla lägen, och det gäller att tänka sig för kring hur enheterna sätts ihop och används – en strid som är lätt som en plätt för en enhet kan lätt bli ett förödande blodbad för en annan. Man får förvisso se en prognos för hur striden kommer gå innan man går till anfall, men det hjälper föga om det är fienden som överraskar en så man sitter där med skägget i brevlådan. Till skillnad från Fire Emblem har Unicorn Overlord inga permanenta dödsfall ifall en karaktär stupar i strid, och därmed är det inte alls lika ångestladdat när de stridande parterna brakar ihop, på gott och ont. Mest gott.

Fältslagen är riktigt trevliga, och precis som med utforskningen infinner sig ”bara ett slag till…”-känslan väldigt fort. Det här är något jag kommer lägga ner många fler timmar på i framtiden, och jag skulle nog inte heller tacka nej till fler spel i samma stuk, fast med mer intressanta berättelser. Fast helst av allt skulle jag förstås vilja se Vanillaware experimentera med helt nya grejer och skapa fler upplevelser i klass med 13 Sentinels: Aegis Rim.

Trots att Unicorn Overlord kanske inte är en helhetsupplevelse i samma mästerliga klass som studions förra spel är det ändå ett riktigt stabilt strategirollspel med underbart vacker grafik och ett spännande stridssystem där det finns gott om möjligheter att anpassa sina enheter och taktiker. Den som mest vill ta sig igenom berättelsen och utforska världen kan förstås göra det utan större problem, men är man den typen av spelare som gärna lägger flera timmar på att experimentera med och optimera grejer går det lika bra. Det är ett spel jag rekommenderar till alla som är på jakt efter bra strategirollspel – kanske särskilt Ogre Battle-fansen som inte fått ett ”riktigt” nytt Ogre Battle sedan 2000, eller de som letar efter ett strategirollspel som inte heter Fire Emblem.

Låt inte den knasiga titeln skrämma bort dig – det är ett spel man snabbt kan bli besatt av. Lika besatt som studion bakom spelet är av att inte porta sina spel till PC!