This review was originally published on Loading.se.

“Hundra procent mys rakt in i blodet”

SUPER MARIO RPG

SWITCH

Recensent: Alexander Rehnman

Det har säkert hänt dig också att du spelat ett lite äldre spel, sett en äldre film eller läst en äldre bok och kanske tänkt “jaha, det är därifrån den där grejen kommer!” eller “nu förstår jag varifrån den här andra grejen fick sin inspiration!” eller något i den stilen. Tidigare i år såg jag för första gången Stanley Kubricks geniala satirfilm Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb. Även om jag var bekant med många av de mest ikoniska scenerna och replikerna sedan tidigare var det ögonöppnande att se filmen och få en kontext för dem – och massa andra referenser man tidigare missat. Ungefär som när jag började läsa Dune inför släppet av filmatiseringen och insåg hur den måste ha varit en stor inspirationskälla till Star Wars.

Lite samma känsla fick jag när jag spelade igenom nyutgåvan av Super Mario RPG – ett spel som kanske inte är den rödklädda rörmokarens mest kända, om än inte lika obskyrt som Mario’s Early Years! eller Mario Teaches Typing.

SNES-spelet från 1996 har alltid varit något av en kultklassiker som inte kunnat mäta sig i popularitet med många av Marios andra spel, av flera olika anledningar. Här i Europa är anledningen ganska enkel: Nintendo valde att inte släppa spelet här då det skulle bli mycket jobb att översätta spelet till flera språk och optimera det för europeiska TV-apparater, utan det letade sig hit först 2008, när det släpptes som Virtual Console-spel till Wii.

Att det står “SNES” och “1996” i samma mening i stycket ovan kan nog vara en ledtråd till en annan anledning. Bara några månader efter att Super Mario RPG lanserats i Japan och Nordamerika lanserades Nintendo 64, tillsammans med ett av världens absolut viktigaste spel spelhistoriskt, nämligen Super Mario 64. Inte konstigt att Super Mario RPG då blev överskuggat, men trots det är det ett otroligt viktigt spel i Marios historia.

Paper Mario-serien och Mario & Luigi-serien är båda sprungna ur Super Mario RPG, exempelvis. Det första Paper Mario tog sin början som Super Mario RPG 2, medan Mario & Luigi utvecklades av numera nedlagda AlphaDream, som startades av före detta Square-anställda som varit med och utvecklat bland annat just Super Mario RPG och tog inspiration därifrån till sin nya serie. Dessutom var det det första Mario-spel som satsade ordentligt på en handling och att utveckla karaktärerna – däribland Bowser, som i Super Mario RPG utvecklades från att bara vara en ond och elak skurk till den vi känner idag. Förvisso en skurk, men en mer sympatisk och komisk sådan än tidigare, och dessutom en skurk som har respekt för Mario och är villig att samarbeta med honom när det behövs.

Super Mario RPG tar sin början som vilket Mario-spel som helst – prinsessan Peach är och hälsar på Mario och tittar på blommorna i hans trädgård när Bowser plötsligt kommer farande i sin flygmaskin och rövar bort henne. Mario stormar Bowsers slott, som om han vore jag som sett någon skriva ”han” där det ska vara ”honom”, för att rädda Peach, och mitt i den episka kampen mellan rörmokare och dinosaurie händer något oväntat: Ett gigantiskt svärd faller från himlen och landar mitt i Bowsers slott. Samtidigt som Activision Blizzard frågar sig “Vilket svärd?” flyger Mario, Bowser och Peach iväg åt varsitt håll.

Mario ger sig av för att hitta Peach, men det visar sig förstås att saker är mer komplicerade än de verkar. Det gigantiska svärdets fall var bara början på de nya skurkarna Smithy Gangs invasion av Marios värld. När svärdet föll krossade det dessutom Star Road, en magisk plats i himlen där folks önskningar antar fysisk form innan de faller till jorden och går i uppfyllelse. För att återställa Star Road måste Mario och hans kompanjoner hitta och sammanföra de sju delar av Star Road som fallit till jorden. Det här blir början på ett storslaget äventyr, där Mario till och med får slå sig samman med självaste Bowser för att rädda världen.

Det absolut bästa med Super Mario RPG är manuset och presentationen. Handlingen är en ganska typisk rollspelshandling: samla ihop de Magiska Viktiga Berättelseföremålen™ och ge skurken på nöten. Den lyckas dock ändå engagera från början till slut, särskilt eftersom humorn och tonen i berättelsen är fenomenal och otroligt charmig. Det finns oräkneliga roliga ögonblick, särskilt när Mario ska berätta saker för andra karaktärer. Mario har inga talade repliker, utan visar istället saker genom att spela charader för de andra karaktärerna och förvandla sig till exempelvis Bowser eller Peach när han berättar om dem. Dessutom har spelet en otroligt mysig estetik med supergulliga karaktärsmodeller (titta bara på Peachs Group Hug-animation!), många vackra färger och allmän myskänsla från första till sista sekund.

Om jag hittas död i en nära framtid är det troligen för att jag fått en överdos av mys från att ha spelat Super Mario RPG och Atelier Ryza 2 allt för tätt inpå varandra.

Sen har vi musiken. Åh, herregud, musiken. Musiken i så väl originalversionen som den nya versionen är skriven av Yoko Shimomura, den fantastiska kompositör som utöver Super Mario RPG har skrivit musik till Street Fighter II, Final Fantasy XV, första Xenoblade Chronicles och Kingdom Hearts-serien. Jag har hört många åsikter om de här spelen, så väl positiva som negativa, men jag tror aldrig jag hört någon säga något negativt om musiken i dem, utan det brukar vara en grej som alltid lyfts fram som en höjdpunkt. Så även i Super Mario RPG, som också har ett soundtrack i världsklass, där min personliga favorit (och troligen många andras) är Beware the Forest’s Mushrooms.

Däremot är det tyvärr inte allt som är i världsklass i Super Mario RPG. En och annan strid, särskilt mot bossar, kan kännas lite väl långdragna utan att bli särskilt spännande. Har man spelat exempelvis Paper Mario är stridssystemet ganska bekant – ett hyfsat enkelt turordningsbaserat sådant med små realtidsinslag, det vill säga att om du trycker på en knapp vid rätt tillfälle under en animation får din manöver extra effekt. Det fungerar helt okej, men det är långt från det roligaste stridssystem jag spelat (men det här är ju en nyutgåva av ett 27 år gammalt spel) och i spelets senare delar kan det kännas lite som att det går på repeat, exempelvis under slutbossen, som inte känns särskilt spännande, utan mest repetitiv och långdragen. Dessutom känns det som att vissa plattformssegment har forcerats in eftersom Mario ju tog sin början som plattformsspel, men styrningen är inte alls tight nog för det och det leder istället ofta till irritationsmoment där Mario istället druttar i backen/lavan/vad som nu finns nedanför.

En annan sak som är lite konstig är att spelet har lagt till nya filmsekvenser för vissa scener i berättelsen, men att dessa helt saknar röster. Replikerna står utskrivna i undertexter på skärmen, men karaktärerna säger inget, vilket skapar en väldigt märklig känsla. Om man inte hade velat dubba replikerna på alla språk spelet finns på hade man iallafall kunnat dubba över med nonsensspråk eller något annat som inte ger intrycket av att det är knas med spelet eller att de vackra filmsekvenserna är ofärdiga.

Överlag är Super Mario RPG däremot ett riktigt härligt äventyr, trots sina skönhetsfläckar, och det är inte svårt att förstå varför det har blivit en kultklassiker. Det är som sagt som att spruta in hundra procent rent mys rakt in i blodet, och roliga repliker och knasiga händelser avlöser varandra i rasande takt under hela äventyrets gång. Den för genren relativt korta längden, drygt 10–15 timmar beroende på hur mycket man vill göra, samt en del bonusinnehåll som tillkommer efter berättelsens slut, är också till spelets fördel, särskilt eftersom spelets brister nog blivit mer uppenbara och irriterande om spelet gjorts längre. Att spelvärlden är otroligt vacker och att musiken är fenomenal bidrar förstås också. De relativt enkla spelsystemen i kombination med den lättsamma berättelsen gör Super Mario RPG till ett utmärkt val för lite yngre spelare som vill sätta sig in i genren, men även ett härligt äventyr för erfarna spelare som är sugna på något mer lättsmält.

Jag upprepar vad jag sa om Persona 3 Portable i januari: Super Mario RPG är väl värt att ge en chans – inte bara som en historielektion, utan även som ett genuint bra rollspel.

Men hörni, Nintendo, nu när ni har släppt upphottade och påkostade nyutgåvor av Metroid Prime och Super Mario RPG kan ni väl göra detsamma med Xenoblade Chronicles X?

Snälla?