Alexander Rehnman
I do stuff occasionally
“Ja, det är väl ungefär här som Arkham-serien dör”
SUICIDE SQUAD: Kill the Justice League
| PC (testat), PS5, XBOX SERIES X | S |
Recensent: Alexander Rehnman
Minns ni Duke Nukem Forever, som tog fjorton år från utannonsering till släpp och sedan lanserades till ett rungande “meh”?
Jag tror Suicide Squad: Kill the Justice League kan vara 2020-talets motsvarighet.
“Men det tog ju bara tre och ett halvt år från det officiella avslöjandet till att spelet lanserades”, kanske du tänker. Suicide Squad: Kill the Justice League utannonserades mycket riktigt officiellt i augusti 2020, efter att ha varit i utveckling sedan 2017.
Sex till sju år är ingen orimlig utvecklingstid på dagens storbudgetmarknad, så det kanske inte ser ut att vara några konstigheter, men… det här var bara utvecklingstiden för det Suicide Squad-spel som faktiskt släpptes. Historien om Suicide Squad: Kill the Justice League börjar tidigare än så.
Redan i juli 2010 utannonserade DC Comics dåvarande kreativa chef Geoff Johns att ett Suicide Squad-spel var på gång, och i februari 2012 pratade han om att utvecklingen fortskred och hade potential för “en riktigt cool berättelse där vem som helst kan dö”. Hösten 2013 lanserades Batman: Arkham Origins till konsoler och PC, tillsammans med Batman Arkham Origins: Blackgate till Nintendo 3DS och Playstation Vita. Efter eftertexterna i de här två spelen visades scener där skurkarna Deathstroke, Deadshot och Bronze Tiger värvas till elitstyrkan Suicide Squad, med Bane som en möjlig framtida kandidat.
Två år senare avslutade Rocksteady Studios sin Arkham-serie med Batman: Arkham Knight (som jag dumt nog fortfarande inte klarat, och nu fått spoilat sönder och samman då Suicide Squad: Kill the Justice League utspelar sig i samma universum) och i december 2016 rapporterade journalisten Jason Schreier att Suicide Squad-spelet WB Games Montréal utvecklade hade skrotats.
2017 inledde Rocksteady Studios arbetet med sin tappning av Suicide Squad. Och nu är den här. Att spelprojekt påbörjas och skrotas av en eller annan anledning är ju helt naturligt, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur det Suicide Squad-spel som utannonserades 2010 hade varit. Och var det ens samma som hintades om i slutet av de två Arkham Origins-spelen?
Men framförallt…
Hade det varit bättre än det jag precis spelat, som känns som att någon tagit ett bra spel och sedan desperat försökt jaga trender och klämma så mycket pengar som möjligt ur det, med ett mediokert slutresultat?
Det grundläggande konceptet för Suicide Squad: Kill the Justice League är trots allt rätt bra. Den utomjordiska krigsherren Brainiac har invaderat jorden och slagit till mot Supermans hemstad Metropolis. Han förvandlar civilbefolkningen till fruktansvärda hjärntvättade monster och till och med lyckas ta kontroll över de flesta superhjältarna i Justice League – Green Lantern, Flash, Batman och Superman. Även Wonder Woman ingår i Justice League, men är inte hjärntvättad, av någon anledning.
Organisationen A.R.G.U.S. värvar då fyra livstidsdömda superskurkar – Harley Quinn, Deadshot, King Shark och Captain Boomerang – till elitstyrkan Task Force X, inofficiellt kallad Suicide Squad. Elitstyrkans uppdrag är att döda Justice League, stoppa Brainiac och rädda dagen – något som förstås är lättare sagt än gjort. Hur ska de ha en chans mot Green Lanterns förmåga att skapa kraftfulla vapen med sin fantasi, Flash enorma fart, Supermans ofattbara krafter och nästan totala osårbarhet eller Batmans… Batmanighet?
Spelets berättelse är ganska precis vad man kan förvänta sig utifrån spelets titel, och bjuder egentligen inte på några större överraskningar, men fungerar bra ändå. Mellansekvenserna är välproducerade, dynamiken mellan huvudpersonerna är härlig, och manuset bjuder på många roliga ögonblick och häftiga kamper med hjärntvättade superhjältar. De scener där Suicide Squad konfronterar en hjärntvättad Batman är riktigt bra, exempelvis, vilket gör det tråkigt att mycket utanför berättelsen känns generiskt och mediokert.
Man hade utan problem kunnat bygga ett hyfsat enspelaräventyr i stil med exempelvis Rocksteady Studios egna Batman-spel eller kanske Eidos-Montréals Guardians of the Galaxy-spel från 2021 med den här berättelsen som grund. Istället har utvecklarna, som en gång i tiden på egen hand höjde ribban för hela superhjältespelgenren, valt att jaga “live service”-trenden och göra Suicide Squad: Kill the Justice League till en “looter-shooter” för upp till fyra samarbetande spelare, i stil med exempelvis The Division eller Destiny. Ett evighetsspel som man ska fortsätta återkomma till i många år i takt med att utvecklarna släpper nytt innehåll, och däremellan nöta olika uppdrag om och om igen för att samla på sig bättre utrustning.
Mellan de bra delarna i huvudberättelsen består mycket av spelet av att bara mörsa sig genom horder av generisk kanonmat och att spela uppdrag som snabbt blir repetitiva och tjatiga, trots utvecklarnas försök att krydda till dem med olika utmaningar (typ att fiender bara tar skada av granater) som ofta blir mer frustrerande än roliga. Många av dessa uppdrag får mig att tänka “Åh, tänk om jag satt och spelade Warframe nu, det har ju uppdrag med liknande upplägg fast mycket roligare”.
Det är inget fel med att ta inspiration från andra spel i samma genre, men det är ju frågan om hur man gör det, och mycket med Suicide Squad: Kill the Justice League känns som att det lånar från konkurrenter men inte gör det lika bra, utan mest som ett generiskt looter shooter-spel som någon klistrat på Suicide Squad-tema på – med vissa riktigt bra inslag, som sagt.
Redan i berättelsens avslutande delar börjar spelet bli på tok för tjatigt för mig när mycket bara återvinns rakt av från tidigare i spelet och mest känns som att man tagit utmaningar tänkta att spelas efter spelets slut, för de spelare som vill ha något att göra i väntan på att nästa säsong släpps, och forcerat in dem i spelets handling för att fylla ut. Med tanke på hur repetitivt och tjatigt det känns redan där har jag inget sug att fortsätta nöta samma uppdrag gång på gång efter spelets slut, som utvecklarna uppmanar en att göra, eller för den delen återvända när säsongerna släpps och nya berättelseinslag och spelbara karaktärer tillkommer. Det är helt enkelt inte roligt nog för det, särskilt när grundspelet redan hade allt för mycket onödig utfyllnad.
Suicide Squad: Kill the Justice League är ett frustrerande spel, för att det känns som att det finns potential för något riktigt bra under allt generiskt live service-tjafs, som känns intvingat för att jaga trender och klämma så mycket pengar som möjligt ur spelarna med mikrotransaktioner för kosmetiska föremål, battle pass-system och det ena och det andra. Det känns ibland som en parodi på moderna speldesigntrender, och ofta som saker som känns onödiga och mest finns där för att ett live service-spel “ska” ha sådana inslag. Ungefär som att Suicide Squad: Kill the Justice League i sin grund känns som ett bra enspelarspel som förvridits till ett mediokert onlinespel för att det prompt “ska” vara ett live service-spel.
Det är kanske inte fullt så bedrövligt som många, däribland jag, först befarade, men långt från lika bra som Rocksteadys tidigare spel, och det finns både bättre superhjältespel och looter shooter-spel. Därför är det svårt för mig att rekommendera Suicide Squad: Kill the Justice League, annat än om man verkligen gillar karaktärerna eller tanken på att få spela som en superskurk och dräpa kända superhjältar.
Ja, det är väl ungefär här som Arkham-serien dör. Den dödas av Suicide Squad: Kill the Justice League, hårt och skoningslöst. Så kan det gå.
