This review was originally published on Loading.se.

“No Man’s Skyrim”

STARFIELD

PC (testat), XBOX SERIES X

S

Recensent: Alexander Rehnman

När Fallout 3 var nytt var det många som beskrev det som “Oblivion med skjutvapen” – en inte helt orimlig beskrivning. Bethesdas tolkning av Fallout-serien delade trots allt spelmotor med Oblivion, och det fanns helt klart en hel del Oblivion-DNA i den övriga speldesignen också.

När Oblivions uppföljare Skyrim kom ett par år senare beskrev vissa det som “Fallout med svärd” – vilket i sig inte är en orimlig beskrivning med tanke på hur mycket serierna har gemensamt, men om Skyrim är Fallout med svärd och Fallout är Oblivion med skjutvapen, är Skyrim då bara Oblivion fast med fler svärd?

Och nu när jag ser folk beskriva Starfield som “Skyrim i rymden”, vilket inte är en helt orimlig jämförelse det heller, men jag tycker det finns fler likheter med Fallout 4, så borde det väl betyda att Starfield egentligen bara är Oblivion med fler svärd, fast i rymden?

Egentligen skulle den här recensionen kunna vara två meningar: “Starfield är ett Bethesda-rollspel i rymden, med allt vad det innebär. Gillar du Bethesda-rollspel lär du gilla Starfield och gör du inte det lär du inte gilla Starfield heller.”

Har du spelat Elder Scrolls eller Fallout kommer mycket vara bekant – allt från hur dialogmenyer är utformade till hur kontrollerna är upplagda till hur diverse spelsystem fungerar. Bethesdas rollspel är stöpta i ungefär samma form, med små skillnader, men det behöver ju inte nödvändigtvis vara något dåligt. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Det är ju inte svårt att se varför Fallout och Elder Scrolls är så omtyckta serier. De stora och stämningsfulla världarna är fulla av spännande saker att upptäcka och äventyr väntar bakom nästan varje hörn. Det finns många olika sätt att ta sig an situationer och bygga sin karaktär, och man har enorm frihet att göra lite vad sjutton man vill och verkligen staka ut sin egen väg i de här världarna.

Samma sak gäller även i Starfield, men vi återkommer dit.

Spelet börjar med att du får skapa din karaktär, som i spelets början är en enkel gruvarbetare, med ett förflutet du själv väljer och som påverkar vilka förmågor du har i spelets början, som i sitt arbete hittar en mystisk artefakt i en gruva och får en märklig vision när denne rör vid den. Kort därefter möter du rymdfararen Barrett från organisationen Constellation, som lämnar över sitt rymdskepp till dig, med instruktioner om att överlämna artefakten till Constellations högkvarter på planeten New Atlantis.

Constellation har tidigare hittat liknande artefakter och misstänker att de kan vara en nyckel till några av universums största hemligheter, och huvudspåret i Starfield utgörs av jakten på dessa. Om du känner för det, alltså. När du spelat igenom inledningen av spelet är du fri att göra precis vad du vill. Du kan lika gärna ge dig ut för att utforska universum planlöst och kanske hitta dig en trevlig planet bland de drygt 1000 som finns i spelet att bygga dig ett nytt hem på. Eller kanske bli en fruktad rymdpirat som plundrar och kapar skepp, eller skuldindrivare åt den galaktiska banken, eller en soldat som håller mänskliga kolonier säkra från utomjordiska hot, eller… ja, möjligheterna är nästan lika många som stjärnorna på himlen. Precis som i Bethesdas andra rollspel är det frihet och valmöjlighet som står i centrum, och många situationer går att tackla på flera olika sätt.

Om du hamnar i en hotfull situation går det förvisso att bara dra vapnen och skjuta sig ur den, men ibland kan det gå att förhandla sig ur knipor och kanske till och med övertala den hotfulla parten att samarbeta med dig. På samma sätt går det att lösa många uppdrag på olika vis – om någon till exempel ger dig i uppdrag att driva in en skuld kan du förstås göra det med våld eller hot om våld, men om du känner för att spela en mer godhjärtad karaktär kanske du får alternativet att välja att betala skulden åt den skuldsatte i utbyte mot att denne aldrig mer lånar pengar av den som lejde dig.

Det här är ju inget nytt, utan det är ju många spel som har liknande upplägg, förstås, men det är kul att man inte bara är låst till att lösa saker på ett specifikt sätt. En viktig aspekt här är att Bethesda valt att backa från en av de mest kontroversiella ändringarna i Fallout 4 – nämligen att röstsätta spelarkaraktären, vilket också gjorde att dialogsystemet förenklades därefter och på så vis hade man alltid högst fyra dialogval. Något många spelare beskrev som att valen ofta i praktiken var typ “Yes”, “Yes (sarcastic)”, “Of course” och “No but actually yes”.

Starfield har återgått till det klassiska systemet med en stum huvudperson och att man väljer fritt bland ett gäng olika repliker i en dialogmeny där antalet kan variera kraftigt beroende på situation och även faktorer som vilka färdigheter och vilken bakgrund din karaktär har. Om du till exempel har en karaktär som är medicinskt kunnig kan du få unika dialogalternativ baserat på det ifall du hamnar i en konversation där sådan kunskap är relevant. Jag var lite orolig efter Fallout 4:s försämrade dialogsystem, men det var skönt att Bethesda tog sitt förnuft till fånga och lyssnade på de som föredrog den gamla och mer dynamiska dialogvarianten.

Ett Bethesda-rollspel som ger dig en hel galax att utforska bakom spakarna på ditt rymdskepp, med mängder av spännande saker att göra och platser att besöka, med enorm frihet, alltså. Det kan väl inte vara annat än fantastiskt, eller?

Nja…

På pappret är Starfield ett fenomenalt spel och det är ofta trevligt att spela. Många uppdrag är riktigt spännande och många av de platser man får besöka, som den neondränkta cyberpunkstaden Neon (jo, den heter faktiskt så) och den utopiska framtidsstaden New Atlantis är riktigt stämningsfulla och fulla med spännande saker. Det är lätt hänt att man landar någonstans “bara för att ta hand om ett uppdrag lite snabbt” och sen blir kvar där ett antal timmar efter att ha snubblat över ett gäng nya uppdrag och intressanta rykten att nysta i. Striderna, så väl till fots som i ens rymdskepp, är oftast trevliga också, och Bethesda ska ha en eloge för skeppsbyggarsystemet som gör det lätt att modifiera sina befintliga rymdskepp eller bygga ett helt nytt från grunden, där det nästan bara är fantasin som sätter gränser för hur de ser ut och är utrustade.

Tyvärr finns det en del irriterande brister som gör att Starfield snubblar på mållinjen. Bland annat är spelets gränssnitt och menyer ofta något bökiga och bångstyriga och det blir ganska många “ÅÅÅÅÅÅHHHHHHH, nu råkade jag trycka snabbt på Tab istället för att hålla in knappen, nu måste jag vänta på nästa menyskärm innan jag kan stänga menyn”-moment. Dessutom är spelets lokala kartor helt bedrövliga och går knappt att använda, då de är punktfält som mest ger ett vagt hum om hur topografin ser ut i området och knappt går att utläsa någon vettig information ifrån. Det enda de duger till är att det går att klicka på vissa platser för att snabbfärdas till dem.

Dessvärre är rymdskeppsflygandet något av en besvikelse också, och känns även det mestadels som en glorifierad snabbreseskärm. För att flyga till en viss planet i ett solsystem tar du fram solsystemskartan och trycker sedan på en knapp för att resa dit på en gång, och för att landa markerar du en specifik plats på planetkartan och trycker på en annan knapp för att landa, vilket också sker på en gång.

Jämför det här med exempelvis No Man’s Sky, där du själv får styra ditt rymdskepp tvärs över det solsystem du befinner dig in i, själv flyga ner mot planetens yta och landa och sen gå runt och utforska en stund, hoppa in i skeppet igen och flyga vidare och landa på en annan planet, allt detta i en sammanhängande sekvens utan några avbrott. I Starfield får man oftast bara flyga mycket korta sträckor, typ för att docka med en rymdstation eller ett annat rymdskepp, eller utkämpa en rymdstrid. Det känns lite tråkigt när Bethesda gjort ett så bra rymdskeppsbyggarsystem, men å andra sidan är det väldigt smidigt att ha sitt skepp som en flygande bas där man kan förvara saker och tillverka nya föremål.

Något annat som No Man’s Sky också löste bättre är att när du landar på en planet i det spelet kan du utforska hela planeten på en gång. Du kan parkera ditt rymdskepp var du än tycker passar och sedan ta en promenad tvärs över planeten och komma tillbaka dit du var, medan du i Starfield bara kan utforska ett begränsat område kring där ditt skepp landat. Vill du utforska bortom det får du öppna planetkartan och välja en ny landningsplats. Allt detta, i kombination med att det helt enkelt inte är särskilt roligt att utforska de automatgenererade planeterna, får mig att känna att Bethesda lika gärna kunde ha kapat allt sådant och satsat på att ha ett mindre antal handgjorda planeter och göra ett lite mer fokuserat och mer traditionellt Bethesda-rollspel istället för att även trycka in en halvdan rymdsimulator.

Det är ju trots allt dessa delar som skiner starkast och har den där typiska “Bethesda-magin” där man blir som uppslukad av världen och “bara ska kolla en grej lite snabbt” varpå man sedan dras in på ett oväntat sidospår, irrar iväg på ett spännande äventyr och glömmer vad det var man egentligen skulle göra medan timmarna går.

För den som ska spela på PC vill jag dock höja ett varningens finger: Spelet är tämligen krävande, då det nog inte är så bra optimerat. En annan grej som är viktig att veta är att spelet kräver en SSD för att spelas. Jag hade först missat detta och installerade det på en mekanisk hårddisk, men då ledde långa laddningstider och att spelet hakade upp sig frekvent till att det blev snudd på ospelbart. Efter att ha rensat på min SSD och flyttat Starfield dit blev prestandan bättre – men inte perfekt. Även med låga grafikinställningar,där spelet ändå ser ganska hyfsat ut, har jag en bildfrekvens som snittar runt 45 bilder per sekund och då har jag ändå en dator som ligger ganska nära det som står som rekommenderat i spelets information om systemkrav. Undrar då hur det presterar på en dator som ligger närmre minimikraven?

Starfield är ett spel som är frustrerande att prata om, för på pappret är det ett fenomenalt spel, och det är absolut ett stabilt Bethesda-rollspel som jag rekommenderar till dig som gillar Elder Scrolls och Fallout och vill ha mer av ungefär samma vara, men samtidigt snubblar det på mållinjen till följd av irriterande brister som hindrar det från att leva upp till sin fulla potential. Det är absolut inget dåligt spel, men det känns samtidigt som att det hade kunnat vara mycket bättre. Som jag sa i början av recensionen kan det sammanfattas med “Starfield är ett Bethesda-rollspel i rymden, med allt vad det innebär: Gillar du Bethesda-rollspel lär du gilla Starfield och gör du inte det lär du inte gilla Starfield heller.”

Trots att jag ställer mig kritisk till vissa aspekter av spelet har jag ändå för det mesta haft det roligt under de timmar jag spelat, och jag är långt ifrån färdig med spelet. Det finns mycket som jag ser fram emot att ta mig an, och det är ändå något särskilt med Bethesdas rollspel ändå, även när de har brister eller är trasiga som attan.

Hur länge behöver vi vänta på Elder Scrolls VI?