Alexander Rehnman
I do stuff occasionally
”Vi är alla aktriser här på livets scen”
PRINCESS PEACH: Showtime!
SWITCH
Recensent: Alexander Rehnman
”Greta Garbo
Du är gudomlig
Du är kvinnan i mitt liv
Ingen annan
Kan ta din plats
Här i minnenas arkiv
Greta Garbo
Vi är alla
Aktriser här på livets scen
Ingen annan
Kan ta vår plats
Vi är unika fenomen” – Kjell Höglund
Det är förvisso var persons moraliska plikt att tänka på Kjell Höglund och hans texter minst en gång om dagen, men när jag spelar Princess Peach: Showtime! gör Garbo Forever sig påmind. Inte bara på grund av spelets teatertema, där Peach spelar olika roller i pjäserna som sätts upp på den magiska teatern, utan även för att likt Greta Garbo är Peach en ikon – en av spelhistoriens utan tvivel mest ikoniska kvinnor.
I början var Peach mest ett kärleksobjekt för Mario – en dam i nöd som skulle kidnappas och räddas av den tappra manliga hjälten, men det har det blivit ändring på. Super Mario Odyssey från 2017 valde ju att ändra lite på formeln – Bowser kidnappar Peach för att tvångsgifta sig med henne, varpå Mario dyker upp, ger Bowser på nöten och friar till Peach… som istället väljer att nobba både Bowser och Mario för att ge sig ut på ett eget äventyr genom universum. En kul vändning på ett kanske lite mossigt koncept – och jag hoppas att Nintendo någon gång i framtiden vågar gå hela vägen och låta Bowser och Mario bli tillsammans istället. Kom igen, vi vet allesammans att båda vill men ingen vågar.
Det är dock i långt från alla Peachs medverkanden, även i de äldre spelen, som hon bara varit en dam i nöd. Redan i den västerländska versionen av Super Mario Bros. 2, som ju egentligen bara var en Mario-version av det japanska spelet Yume Kōjō: Doki Doki Panic, var Peach – som då hette Toadstool – en av fyra spelbara karaktärer. Sedan dess har den rosaklädda prinsessan varit spelbar i många Mario-relaterade spel – Mario Kart, Mario Party, de många Mario-sportspelen, Super Smash Bros.-serien och mer därtill.
Trots det har hon bara haft tre egna spel – och nu vet jag att några av er tänker ”Hur sjutton räknar han egentligen? Det är väl bara två!” och att några tänker ”Ah, skönt, han har läst på”. Många tror att Super Princess Peach från 2005 – där Peach superkraft var humörsvängningar och överdriven känslosamhet, definitivt ett Intressant Designval™ för ett spel med kvinnlig huvudperson – var Peach första egna spel. Tekniskt sett var det första egentligen Princess Toadstool’s Castle Run, som släpptes 1990 i form av en Happy Meal-leksak.
I Peach tredje spel har allas vår favoritprinsessa bestämt sig för att gå på teater, varpå teatern plötsligt attackeras av den ondskefulla häxan Grape och hennes hantlangare, som spärrar av alla byggnadens in- och utgångar och tillfångatar de olika pjäsernas huvudrollsinnehavare. Det är förstås upp till Peach att rädda dagen, något hon gör tillsammans med teaterns väktare – stjärnan Stella, vars magiska krafter låter Peach förvandla sig för att axla huvudrollerna i de olika pjäserna.
Under sitt äventyr får Peach klä ut sig till bland annat ninja (jag vet att ”kunoichi” kanske är en mer tekniskt korrekt term, men spelet säger ”ninja”), bagare, musketör, sjöjungfru och detektiv, och de olika dräkterna har förstås olika spelupplägg. Exempelvis är musketör-Peach spelmekanik inspirerad av ”character action”-spel som Bayonetta och Devil May Cry, där hon fäktar ner horder av fiender på löpande band. Ninja-Peach smyger istället runt i högt gräs och över tak för att slå ut fiender i lönndom – och detektiv-Peach skippar helt all form av action för att fokusera på att samla ledtrådar och lösa mysterier.
Eftersom spelmekaniken varierar en hel del mellan dräkterna är det inte så konstigt att även rolighetsgraden gör det. De mer actionfokuserade momenten kan bli riktigt roliga, medan exempelvis bagar-Peach och sjöjungfru-Peach är mindre roliga och har banor jag mest vill få överstökade så jag kan fokusera på det roliga igen.
Upplägget med teaterinramningen och olika dräkter med olika spelsätt för snabbt mina tankar till det något överhatade Balan Wonderworld – och stärker min tes att om Balan Wonderworld haft Mario i huvudrollen hade det inte alls varit lika hatat. Där Balan Wonderworld har flera olika dräkter per bana, och rekommenderar en att återbesöka gamla banor med nya dräkter man har låst upp för att komma åt nya saker, har Princess Peach: Showtime! istället ett mer låst upplägg. Varje bana kretsar kring en, och endast en, dräkt. Ett beslut jag helt förstår – det blir ju enklare att designa tighta och välregisserade banor om man bara har ett visst spelsätt att förhålla sig till, men jag kan inte låta bli att fundera på vilka kreativa lösningar man hade kunnat koka ihop genom att skapa banor som kräver flera dräkter. Kanske något för en eventuell uppföljare?
Varje våning på teatern består av fyra banor, och när man väl klarat dem låser man upp en bosstrid som måste utkämpas innan man kan gå vidare till nästa våning. Tyvärr är dessa bossar inte särskilt roliga eller minnesvärda, och något som är extra tråkigt är att man utkämpar dessa bosstrider som Peach ”vanliga” jag, istället för att ta vara på de olika dräkterna och deras unika upplägg. Här skulle man ha kunnat dra inspiration från tidigare nämnda Balan Wonderworld – där varje bosstrid har några olika dräkter tillgängliga och man blir mer belönad ju fler olika dräkter man använder.
Dessutom är spelet tyvärr alldeles för enkelt för min smak och med tanke på att det troligen riktar sig mot en yngre målgrupp är det kanske inte så konstigt. Till och med rimligt. Jag hade däremot inte tackat nej till möjligheten att välja en högre svårighetsgrad. Det är väl Nintendos okränkbara konstnärliga vision att spelet ska vara på tok för enkelt för mig, och möjligheten att välja en högre svårighetsgrad som gett mig den utmaningsnivå som passat mig bäst hade väl varit en skymf mot denna vision. Eller gäller det bara den hypotetiska möjligheten att välja lägre svårighetsgrad i ett Soulsborne-spel?
Allt som allt är Princess Peach: Showtime! ett väldigt charmigt spel med en hel del kul idéer, även om kvaliteten på genomförandet inte alltid är den bästa. Den låga svårighetsgraden och den korta längden gör det till ett bra val för yngre och mindre erfarna spelare – eller en lite äldre spelare som vill ha något mindre och mer lättsmält mellan alla tunga titlar som släpps just nu. Det är dock inte riktigt Super Mario Odyssey-, Tears of the Kingdom- eller Xenoblade Chronicles 3-klass på det, utan känns mer som ett typiskt sånt där ”mellanspel” som Nintendo skyfflar ut ibland mellan de stora titlarna, och ännu ett exempel på att vi troligen är i slutet av Switch livscykel, i den där ”vi släpper mindre spel och nyversioner av gamla klassiker och sparar på krutet till nästa generation”-fasen.
Och vem vet, kanske kan Princess Peach: Showtime! få en uppföljare till Switch 2 som bygger vidare på den stabila grund som lagts här?
