This review was originally published on Loading.se.

”Mario säger ’trans rights!’”

PAPER MARIO: The Thousand-Year Door

SWITCH

Recensent: Alexander Rehnman

Redan innan Nintendo officiellt bekräftade att de kommer avslöja sin nästa konsol, under innevarande räkenskapsår, var det nog många som misstänkte att vi är i slutet av Switchs levnadstid. Visst, folk har sett Switch 2 bakom varje hörn i flera år, med allehanda mer eller mindre rimliga spekulationer – något jag alltid tagit med en nypa salt, men på senare tid har även jag börjat sälla mig till den här skaran. Kanske inte så mycket på grund av alla rykten kring den nya konsolen, utan snarare till följd av hur Nintendos egna spelsläpp sett ut på senare tid.

Sedan Super Mario Bros. Wonder i oktober förra året kan jag inte minnas någon större ny lansering från Nintendo själva, utan det som släppts och är på gång just nu är mest ”mindre” lanseringar som Princess Peach: Showtime! och Switch-utgåvor av äldre spel, som Super Mario RPG och Luigi’s Mansion 2. Något jag tycker känns som ett tecken på att Nintendo sparar på krutet och fyller ut tiden innan Switch 2 med lite mindre ambitiösa projekt för att hålla intresset uppe.

Ett av dessa är, förstås, Switch-versionen av Paper Mario: The Thousand-Year Door – en kultklassiker jag länge varit sugen på att spela.

För drygt ett decennium sedan tänkte jag spela spelet via emulator, men av någon anledning kom jag av mig ganska fort. Samtidigt som jag nu förbannar mig själv för att jag inte visste vilken guldklimp jag hade framför mig då är jag också lite glad att det dröjde. Nu har det ju kommit en nyutgåva med förbättrad grafik, en omarbetad översättning som tagit bort en del censur från Gamecube-versionen och kvalitetsförbättringar av olika slag.

Paper Mario: The Thousand-Year Door tar sin början med att Mario får ett brev med en magisk skattkarta från prinsessan Peach, som ber honom komma till den ruffiga staden Rogueport – en stad som är ett enda stort slumkvarter – för att hjälpa henne leta efter en försvunnen skatt. När Mario väl kommer dit är Peach, förstås, mystiskt försvunnen, och det visar sig att den magiska skattkarta hon skickade till honom visar vägen till de sju kristallstjärnorna, som i sin tur agerar nyckel åt ”den tusenåriga dörren”, en mystisk dörr i ruinerna under Rogueport.

Det är naturligtvis upp till Mario att hitta de sju kristallstjärnorna, öppna den tusenåriga dörren och se vad som väntar på andra sidan, och förhoppningsvis hitta Peach i samma veva. Givetvis kompliceras det hela av att ärkeskurken Grodus och hans organisation X-Nauts också är på jakt efter de sju kristallstjärnorna och gör allt för att försöka lägga krokben för Mario.

Det låter kanske som en ganska typisk handling, både för att vara Mario och för att vara ett rollspel – men som alltid är det viktigt att skilja på koncept och implementering. Ett uselt koncept kan ju räddas av en fantastisk implementering, och tvärtom. Trots att premissen för äventyret kanske låter lite fantasilös gör utförandet det till en (mestadels) härlig spelupplevelse, och det är inte svårt att förstå varför originalet har blivit en kultklassiker. Spelet fullkomligen dryper av charm, med älskvärda karaktärer, härlig musik och vacker grafik med en supermysig pappersestetik som får det att kännas som att man sitter och tittar på ett väldigt ambitiöst dioramaprojekt från en bildlektion – och sist, men långt från minst, ett underbart manus fullt av humor!

Det är ofta man sitter och drar på smilbanden åt de knasiga eskapader som utspelar sig på skärmen, och även om mycket är typiskt gulligt Mario-mys blir jag ofta förvånad över hur ”vågat” spelet ändå är för att vara Mario. Vi kan ju till exempel ta det faktum att det står en galge mitt på torget i Rogueport, att en boss erbjuder Mario att lukta på hennes fötter, att Mario blir utsatt för sexuellt ofredande, att han springer ärenden åt en maffiaboss eller att det i ett sidouppdrag starkt antyds att Mario smugglar knark åt Rogueports undre värld, eller… Ja, ni fattar. Trots att spelet till stor del satsar på att vara ett enkelt och roligt rollspel för lite yngre spelare finns det ändå en del skämt och anspelningar som riktar sig till en äldre publik – något jag ser som ett mycket välkommet inslag.

Och det där med att Mario smugglar knark i den undre världen är ju ganska on-brand ändå, hela hans grej är ju att han trycker i sig svamp och sen stampar in folks skallar med sina stålhättade kängor, liksom.

En annan grej som var oväntat vågad, men på ett lite annat sätt, var att den ursprungliga japanska versionen av spelet, som släpptes 2003, hade med en transperson i en viktig roll. Det var verkligen inte något jag hade väntat mig från ett Nintendo-spel, och särskilt inte ett från tidigt 2000-tal, men det var förvånansvärt progressivt och mycket välkommet. Att karaktären Vivian var trans censurerades av ynkryggar på västerländska Nintendo när Gamecube-versionen översattes till engelska 2004, men i Switch-versionen är den här censuren borttagen. Det var verkligen på tiden och det borde inte ha censurerats från första början, men bättre sent än aldrig. Det faktum att den här censuren tagits bort pekar ju på att samhället har tagit ett och annat steg i rätt riktning – även om det sker en del oroande utveckling i världen och transfobi fortfarande är ett högst reellt problem.

Den lite mer vågade humorn, och den allmänna anda av lekfullhet och kreativitet som präglar spelet, gör att det verkligen får en egen identitet – och nu förstår jag allt mer den stora besvikelsen mot de modernare Paper Mario-spelen. Det enda av de modernare Paper Mario-spelen jag har spelat är Paper Mario: The Origami King, som jag tyckte var helt okej men inte superimponerande – och efter att ha spelat Paper Mario: The Thousand-Year Door tycker jag nästan att Origami King känns lite fegt och fantasilöst i jämförelse. Det var rätt mysigt och hade sina stunder – men kändes inte alls lika lekfullt eller vågat som The Thousand-Year Door, och blev därmed en mycket mindre minnesvärd upplevelse. Särskilt på grund av de tråkiga striderna – ett annat inslag som görs med stor charm i The Thousand-Year Door.

I spelet utspelar sig alla strider på en teaterscen – vilket lägger till en del kul aspekter i vad som annars är ett ganska typiskt turordningsbaserat stridssystem. Till exempel kan strålkastare trilla ner och träffa någon av de stridande parterna i huvudet, kulisser kan rasa och träffa fiender (eller Mario och hans allierade) till följd av att Mario slår med sin stora hammare, och publiken kan kasta upp saker på scenen – antingen hjälpsamma föremål som kan läka hjältarna eller på annat sätt vara till nytta, eller stenar, gamla burkar och annat skräp som bara skadar och förstör. Även om striderna kanske inte är de mest rafflande jag har varit med om är hela inramningen ändå väldigt härlig, precis som resten av spelet.

Eller ja, stora delar, i alla fall. Det är tyvärr inte allt som är bra med spelet. En del designbeslut kan kännas lite märkliga – som att man bara kan ha ett aktivt sidouppdrag åt gången, och att dessa sidouppdrag ofta till största del bara går ut på att springa fram och tillbaka mellan platser man redan har varit på, där transportsträckorna ofta tar längre tid än själva uppdraget och mest känns som ett slöseri med tid, något som även återkommer i andra delar av spelet. Spelets tredje kapitel utmärker sig tyvärr där – det blir snabbt enormt repetitivt och tjatigt så jag mer eller mindre fick plåga mig igenom det till sist – men tack och lov väger charmen i resten av spelet upp för det.

Även om allt inte är perfekt är Paper Mario: The Thousand-Year Door ändå ett otroligt härligt spel som (för det mesta) är svårt att inte älska, främst tack vare den lekfulla och stundtals oväntat vågade humorn. Det är inte alls svårt att förstå varför det blivit en kultklassiker – och är man sugen på ett mysigt och lättsamt äventyr kan jag rekommendera det varmt. Om det går bra för den här nyversionen kanske det visar Nintendo att folk vill ha ett lite mer fantasifullt och vågat Paper Mario, med traditionella rollspelselement, och inte de mer nedvattnade spelen vi fått det senaste decenniet?

Man kan ju alltid hoppas.