This review was originally published on Loading.se.

”En skakigare grund än önskat”

FINAL FANTASY XIV: Dawntrail

PC (testat), PLAYSTATION 5, PLAYSTATION 4, XBOX SERIES X

S, XBOX ONE

Recensent: Alexander Rehnman

Jag avundas väl inte direkt Final Fantasy XIV:s manusförfattare.

Den förra expansionen, Endwalker, knöt ihop säcken för en berättelse som sträckte sig elva år bakåt, ända till den katastrofala första versionen av spelet, och vävde in i princip alla lösa trådar. Kampen mellan gudarna Zodiark och Hydaelyn var avslutad för gott, och universum var räddat från en fruktansvärd undergång. Imperiet Garlemald, som länge agerat antagonister och förtryckare, hade kollapsat och började byggas upp på nytt – den här gången för fred. Ascian-sekten var ett minne blott. Den återkommande skurken Zenos yae Galvus var dödare än Suicide Squad: Kill the Justice League. Scions of the Seventh Dawn, den orden av hjältar som kämpade för att förhindra världens undergång, hade (formellt) lösts upp.

Hur skulle man kunna bygga vidare på det här? Hade Final Fantasy XIV och dess expansioner varit en serie enmannarollspel hade det nog varit här vi tog farväl av planeten Etheirys och vår spelarkaraktär – ”The Warrior of Light”. Att stänga ner ett framgångsrikt och hyllat onlinespel som är Square Enix största kassako hade ju däremot varit ett kolossalt dumt drag, så förstås skulle det bli en uppföljning. Något som började redan fyra månader efter lanseringen av Endwalker, med en serie uppdateringar som började ge ledtrådar om ett kommande storslaget äventyr i en parallell dimension. Innan dess skulle vi dock få en annan expansion, som skulle heta Dawntrail.

Den första trailern för Dawntrail gjorde det tydligt från första sekund vad vi hade att vänta oss för äventyr, dels genom de första textraderna i bakgrundsmusiken:

Time

No more ”Once upon a time…”

Take flight

Find your wings and spread them wide

Eller, för den delen, Alphinauds och Erenvilles första repliker i trailern:

”Ah, blue seas, clear skies, and boundless possibilities. I daresay our destination will soon be in sight.”

”Enjoying yourself, for a change?”

Det vi hade att vänta oss var ett tropiskt, avslappnat, äventyr på den nya kontinenten Tural, där utvecklarna skulle gå tillbaka till en någorlunda småskalig historia där hela universums öde för en gångs skull inte stod på spel. En expansion som skulle bli mer av en välförtjänt semester för våra hjältar, men förstås inte fritt från spänning och fara för den delen. Skulle detta kunna gå hem hos spelarna?

Njae…

Om du har läst diskussioner om Dawntrail på annat håll har du nog vid det här laget sett att väldigt många spelare är besvikna på expansionens berättelse, och att Dawntrail är den expansion som fått det klart mest splittrade mottagandet hittills. Det är något jag helt förstår – men för att komma till varför måste vi börja från början.

Dawntrail tar vid där den sista uppdateringen till Endwalker slutade. Där fick vi träffa Wuk Lamat, adoptivdotter till Turals härskare Gulool Ja Ja, som seglade österut för att söka vår hjälp med att ta över tronen från sin far. Gulool Ja Ja har nämligen bestämt sig för att abdikera till följd av hög ålder, och har därför utlyst en tävling där fyra kandidater ska kämpa om att bli hans efterträdare.

Först ut är förstås Wuk Lamat, som sätter fred högst på agendan och vill verka för att bevara den harmoni hennes far skapade mellan Turals många folkslag, och det mångkulturella samhälle han byggde upp. Även hennes två bröder deltar i kampen. Gulool Ja Jas adoptivson Koana vill genomföra en storskalig modernisering av Tural genom att använda avancerad utländsk teknik och nya uppfinningar, medan hans enda biologiska son Zoraal Ja har en mer chauvinistisk hållning. Han vill istället segla över haven och invadera andra nationer för att vinna ny mark och nya resurser åt Tural. Sist, men absolut inte minst, har vi Bakool Ja Ja, som vann sin plats i tävlingen i ett gladiatorspel och vill att folkslaget Mamool Ja ska stå över de andra och köra ut de övriga folken från den gemensamma huvudstaden Tulliyolal.

Det här låter ju som att det skulle kunna vara en spännande premiss för en rollspelsberättelse, men ingen idé är bättre än sitt utförande, och i fallet Dawntrail är utförandet tyvärr inte det bästa. Berättelsens första tredjedel är väldigt seg och ärligt talat ganska tråkig. De första områdena man besöker i expansionens handling blir lite tjatiga och karaktärerna är något endimensionella. Vill man vara elak kan man säga att ungefär samma scen utspelar sig på varje ny plats man besöker under den här delen av berättelsen:

Wuk Lamat: Jag gillar fred och samförstånd. Det är viktigt att vi lyssnar på lokalbefolkningen och lär oss av deras seder och traditioner.

Koana: Det finns bara en lösning på det här problemet. Det är teknologin, tyvärr.

Zoraal Ja: Alla problem kan lösas med styrka och fruktan.

Bakool Ja Ja: Jag är rasist och gillar att sabotera för folk.

Det här är förvisso bra grunder till karaktärernas personligheter, som skapar en bra dynamik och kontrast mellan de olika kandidaterna till Turals tron. Under spelets inledande timmar känns det däremot som att det är deras enda karaktärsdrag och då blir det lite enahanda. Längre in i berättelsen utvecklas karaktärerna tack och lov lite mer, och handlingen kommer igång ordentligt. Expansionens andra halva är klart bättre än den första, även om den inte uppnår riktigt samma höjder som de två föregående expansionerna Shadowbringers och Endwalker. Det är en helt okej JRPG-berättelse med en ganska seg och tjatig start, men efter två expansioner med berättelser som jag anser vara bland det bättre genren har att erbjuda är det ändå svårt att inte bli lite besviken.

Vad man tycker om berättelsen hänger kanske främst på vad man tycker om Wuk Lamat. Det är nämligen hon som är Dawntrails egentliga huvudperson, istället för spelarkaraktären, som blir mer av en mentor och hjälpreda. Det är ett grepp jag inte har något emot i sig, och jag tycker det är kul att spelutvecklarna låter oss vara med och forma nästa generations hjältar, men däremot tycker jag det är lite synd att Wuk Lamat får oproportionerligt stort fokus. I Final Fantasy XIV:s expansioner är det vanligt att hjältarna delar upp sig i mindre grupper, där man får mer tid att lära känna olika karaktärer lite närmare på tu man hand. I Dawntrail känns det istället som att nästan varje gång hjältarna delar upp sig hamnar man i samma grupp som Wuk Lamat. Jag gillar förvisso Wuk Lamat, men det är lite synd att hon får nästan allt fokus, när utvecklarna innan lansering gick ut med att karaktärerna Erenville och Krile skulle få mer fokus i Dawntrail än tidigare expansioner. Förvisso har även de viktiga roller, och några av deras scener är bland expansionens absoluta höjdpunkter berättelsemässigt, men större delen av berättelsen är det Wuk Lamat som får höras och synas. Det är ibland lite svårt att inte tänka på det där Simpsons-avsnittet där Itchy & Scratchys manusförfattare introducerar den nya karaktären Poochie:

“Whenever Wuk Lamat isn’t on screen, the other characters should be asking ‘Where’s Wuk Lamat?’”

Hon har dessutom en personlighet som är något av en vattendelare, då hon påminner lite om en typisk protagonist i en shonen-manga – alltså en manga som riktar sig till yngre pojkar. Dragon Ball, Naruto, One Piece och så vidare. Med detta menas att hon är en ständigt optimistisk idealist som ofta predikar om samförstånd och fred och är lite knasig av sig. Vissa tycker det är jättecharmigt och älskvärt, medan andra finner det lite infantilt och enerverande – och gör man det lär Dawntrail bli snudd på olidligt med tanke på Wuk Lamats nästan konstanta närvaro. Jag gillar ju som sagt henne, trots att jag tycker att hon får oproportionerligt mycket fokus och snor lite uppmärksamhet från de andra karaktärerna. Jag undrar dock hur mycket av det som handlar om karaktären i sig och hur mycket som handlar om att inte utveckla ett självförakt.

Jag kan ju, iallafall enligt mig själv, stundtals framstå som en obotlig optimist och idealist som kanske är lite väl benägen att predika om mina egna ideal och principer men också är lite orolig för att uppfattas som fjantig och jobbig för det. Kanske ser jag för mycket av mig själv i Wuk Lamat för att ogilla henne så mycket som stora delar av spelarbasen gör?

Och när vi ändå är inne på ämnet: Det är förstås helt okej att ogilla Wuk Lamat för att man tycker hennes personlighet är jobbig, eller för att man tycker hon tar för mycket plats i berättelsen. Det är däremot inte okej att kalla henne för “Woke Lamat” och vräka ur sig en massa transfobisk dynga och andra vidrigheter bara för att hennes engelska röstskådespelerska är trans. Så gör man bara inte – precis som att man inte vräker ur sig rasistiska saker om svarta människor för att man inte gillar en karaktär Will Smith spelar.

Vad gäller just röstskådespelet är det något som stundtals förbluffar, och inte i positiv bemärkelse, som med Emet-Selch i Shadowbringers eller Venat under uppdraget ”Thou Must Live, Die and Know” i Endwalker. En del repliker levereras, åtminstone på engelska, på konstiga vis. Det kan röra sig om dålig inlevelse, opassande ton sett till vad som händer på skärmen, felaktigt uttal av etablerade termer, och så vidare. Det rör sig inte bara om någon specifik karaktär, eller ens bara de nya karaktärerna, utan även de etablerade karaktärer vars röster vi hört sedan bytet till brittiska skådespelare år 2015. Under Dawntrails slutboss, den del av berättelsen där det är som viktigast att det blir så bra som möjligt, framförs vissa repliker snudd på pinsamt dåligt. Att en röstskådespelare gör en dålig tagning är förståeligt, men jag undrar verkligen hur regissören kunde släppa igenom slutresultatet. Sov vederbörande i studion, eller råkade ljudteknikerna skicka fel tagning till utvecklingsteamet?

Det kanske låter som att Dawntrail är ett fullständigt haveri, men så är inte fallet. När berättelsen väl kom igång hade jag riktigt trevligt trots vissa skavanker och kunde knappt slita mig från spelet. Det finns en del scener som genuint är väldigt bra, bara det att berättelsen som helhet inte håller samma kvalitet som i de två föregående expansionerna. Jag hoppas att det här bara är en tillfällig svacka, eftersom utvecklingsteamet ju kunnat leverera bättre tidigare.

Sen är ju Dawntrail förstås mer än bara sin berättelse. Rent spelmässigt tycker jag Dawntrail är den absolut bästa expansionen. De nya grottorna, bosstriderna och de olika soloinstanserna man får köra under berättelsens gång är i toppklass. Utvecklingsteamet har verkligen tagit åt sig av feedbacken kring att det tidigare varit för enkelt och levererat en upplevelse som bjuder på en utmaning där man får hålla tungan rätt i mun, utan att det för den sakens skull blir för svårt. Det kommer förstås bli enklare när fler och fler lär sig hur de olika momenten fungerar och hur man klarar dem på bästa sätt, och när man låser upp bättre utrustning åt sin karaktär, men grunddesignen i dessa moment är likväl i världsklass. Den nya rädserien Arcadions första fyra delar är Final Fantasy XIV när det är som allra bäst och har dessutom riktigt bra musik. Det har Dawntrail förvisso överlag, men just Arcadion är snäppet vassare och jag hoppas verkligen att de kommande delarna håller samma höga kvalitet. Givetvis ser jag även fram emot att ta mig an 24-mannaräderna när de släpps.

Jag har inte hunnit med att prova dem själv ännu, men de nya jobben Viper och Pictomancer har tagits emot väl av andra spelare. Viper är ett helt nytt jobb som aldrig tidigare medverkat i något Final Fantasy-spel och slåss med två svärd som på bästa Darth Maul-vis kan sättas ihop till ett livsfarligt dubbelsvärd. Pictomancer är istället inspirerad av Relm från Final Fantasy VI och använder en magisk pensel och palett för att måla olika motiv – monster, vapen och så vidare – som sedan får liv genom magi och används i strid. Två väldigt roliga idéer som jag ser fram emot att testa. Själv har jag än så länge bara spelat mitt huvudjobb Dragoon, och även om jag är lite skeptisk mot vissa ändringar är jag överlag nöjd. Det känns fortfarande kul, om än lite annorlunda. Om inte annat är jag iallafall glad att den onödigt bökiga förmågan Dragon Sight, som bröt ”flowet” i striderna om den skulle användas optimalt, har tagits bort.

Förstås har en del annat också tillkommit, som diverse kvalitetsförbättringar som gör spelet lite smidigare att spela, men det största är förstås den stora uppdateringen av spelets grafik. Visst, Final Fantasy XIV är fortfarande långt från världens snyggaste spel, men den nya uppdateringen gör en märkbar skillnad och överlag ser spelet väldigt mycket bättre ut. För låt oss vara ärliga: En del texturer, modeller och annat i Endwalker var oacceptabla för ett spelsläpp från 2020-talet. Dawntrails nya områden, inspirerade av diverse nord- och sydamerikanska miljöer och kulturer, är dessutom väldigt vackra och stämningsfulla. Det allra sista området är i en klass för sig självt, men ju mindre sagt om det desto bättre – det får man upptäcka själv.

Så, vad tycker jag om Dawntrail överlag då? Tja, överlag är jag faktiskt ganska nöjd. Visst, delen av mig som fastnade för Final Fantasy XIV på grund av dess berättelse är rätt besviken över att handlingen och det engelska röstskådespelet inte riktigt håller samma kvalitet som tidigare. Å andra sidan är den del av mig som spelat hundratals timmar utanför berättelsen för att det är så himla roligt att nöta grottor, räder och så vidare på repeat med en podcast i lurarna enormt nöjd över att Dawntrail levererat sådant innehåll i toppklass. Jag ser fram emot många fler sådana timmar under de kommande åren. Håller kommande innehållsuppdateringar samma höga kvalitet lär mitt slutgiltiga omdöme om Dawntrail vara att det nog var en av de bättre expansionerna överlag, även om allt inte var perfekt. Samtidigt är ju dessa uppdateringar en chans att bemöta feedbacken på berättelsen – förbättra regin i röstskådespelet, ge karaktärer som inte heter Wuk Lamat lite mer utrymme och så vidare. Det kan vara svårt att bedöma en Final Fantasy XIV-expansion fullständigt förrän alla uppdateringar är släppta och man kan titta på den i backspegeln.

Spelets andra expansion, Stormblood, påminner lite om Dawntrail – berättelsen hade ett splittrat mottagande, men många var överens om att det spelmässiga innehållet var av riktigt hög klass. Berättelseuppdateringarna som släpptes under de två åren mellan Stormblood och Shadowbringers var dock uppskattade och hjälpte Stormbloods rykte, och det är ju inte omöjligt att det blir samma sak med Dawntrail under de kommande åren.

Dawntrail är utan tvekan den mest polariserande expansionen hittills, och tja, det är ju som sagt inte så konstigt med tanke på att vissa aspekter av expansionen är bland de sämre under spelets historia, medan andra är bland de absolut bästa. Och det råder ju inte riktigt konsensus. Jag har hört vissa hylla berättelsen till skyarna, medan andra sågar den vid fotknölarna och ger expansionen öknamnet ”Yawntrail”. Vissa tycker Wuk Lamat är en älskvärd och rolig karaktär som är en bra huvudperson, medan andra tycker hon är irriterande och står i fokus till den grad att det blir olidligt att ta sig genom berättelsen. En del tycker att första halvan av berättelsen är jättetråkig men andra mer spännande, och andra helt tvärtom. Det enda folk verkar någorlunda överens om, utöver att de inte är överens, är att det spelmekaniska är i toppklass.

Det är ju också lite tråkigt att det var just här det skulle bli så splittrat och polariserande. Dawntrail skulle ju lägga grunden för en ny era för Final Fantasy XIV, efter att Endwalker avslutat det som kommit tidigare, och som det är nu är det en skakigare grund än vi nog nu önskat – men likväl en grund som har potential att i framtiden stadgas upp så man kan bygga något mycket bra på den. Det ska bli oerhört spännande att se vilken riktning spelet tar under de kommande åren, och jag ser fram emot hundratals roliga timmar i Tural.

P.S. Jag tycker att jag förtjänar lite beröm för att jag motstod frestelsen att ge recensionen rubriken ”You gotta give ‘em that Yok Tural and spit on that thang!”