This review was originally published on Loading.se.

”Det är inte Ture Sventon direkt”

EMIO – THE SMILING MAN: Famicom Detective Club

SWITCH

Recensent: Alexander Rehnman

Det finns en bild i spelvärlden av att Nintendo bara utvecklar och ger ut “barnspel” – något som inte alls stämmer, men som är lätt att tänka ”jo, det låter rimligt” kring när man hör. Spelserier som Super Mario, Pokémon och Kirby tilltalar yngre spelare med gulliga figurer och enkla upplägg, medan lite äldre barn kanske lockas mer av de lite vuxna äventyren i The Legend of Zelda eller Metroid. För tonåringar och uppåt finns lite mer komplicerade och allvarliga spel i form av exempelvis Xenoblade Chronicles och Fire Emblem. Nintendo utvecklar och ger däremot även ut spel för spelare över 18 år också, även om de kanske inte är lika många som de som riktar sig till barn och tonåringar.

Exempelvis köpte ju Nintendo rättigheterna till Bayonetta – en serie vars hela identitet bygger på att provocera med sex och våld – för drygt ett decennium sedan. Det i sig är ju ett bevis på att de inte bara ger ut barnspel, men om några tvivel fortfarande kvarstår kan Emio – The Smiling Man: Famicom Detective Club nog krossa dem för gott. Det är nog med största sannolikhet det mörkaste och obehagligaste spel Nintendo gjort, och PEGI 18-märkningen är väl befogad.

Emio – The Smiling Man: Famicom Detective Club är det tredje spelet i Famicom Detective Club-serien. De två första spelen i serien släpptes till Nintendo Famicom i Japan på 80-talet, men letade sig slutligen till väst för några år sedan, i form av uppiffade nyversioner till Switch. Nu, 35 år efter originalversionen av det andra spelet, har det gjorts en helt ny titel. Kanske var det inte så farligt att jag fick vänta i över tio år på Warhammer 40 000: Space Marine II och Ace Attorney Investigations 2: Prosecutor’s Gambit, ändå.

I spelet får vi följa en ung man, som vi själva får namnge, som utgör en tredjedel av detektivbyrån Utsugi Detective Agency. De andra två tredjedelarna utgörs av den före detta polisen Utsugi och den jättegulliga Ayumi Tachibana, som huvudpersonen – fullt förståeligt – är lite småförälskad i. Det är dock inte Lasse-Majas detektivbyrå eller Ture Sventon vi pratar om här, utan på Utsugi Detective Agency är det blodigt allvar. En dag får Utsugi ett tips från en av sina gamla poliskollegor: En 15-årig pojke har hittats död. Han har strypts med någon form av rep och har huvudet täckt av en papperspåse som någon ritat ett leende ansikte på.

Den här händelsen är förstås otäck nog i sig själv, men det blir otäckare. I trakten finns det nämligen en vandringssägen om Emio, ”den leende mannen”, en man som vandrar runt med en papperspåse prydd med ett leende ansikte över huvudet. Om han stöter på en gråtande ung flicka stryper han ihjäl henne och drar en likadan påse över huvudet på hennes döda kropp för att ”ge henne ett evigt leende”.

Finns Emio på riktigt, eller har mördaren bara inspirerats av historien? Om Emio finns på riktigt, varför är offret en pojke istället för en flicka? Kan det här mordet ha någon koppling till den rad med mord på unga flickor som begicks i staden arton år tidigare? Frågorna är många, och det finns många trådar för detektivbyrån att börja nysta i, men en sak är säker: Det kommer bli en långt mer komplicerad – och obehaglig – historia än någon kunnat ana.

Spelets berättelse är väldigt spännande och bjuder ständigt på den där ”bara lite till…”-känslan där man alltid vill spela lite mer för att få reda på vad sjutton som egentligen försiggår och hur mysteriets olika pusselbitar passar ihop. Stundtals blir det väldigt mörkt och obehagligt, till den grad att det känns snudd på ofattbart att samma företag som utvecklade det här spelet även har hittat på Mario och Animal Crossing. Samtidigt är det just några av de mörkaste och hemskaste scenerna i spelet som förhöjer det från ”bra” till ”riktigt bra”, även om det kanske inte är den mest nyskapande deckarberättelsen. Spelet blir även stundtals väldigt känslosamt och sorgligt, men har ändå en del plats för humor och mer lättsamma ögonblick. Den välmenande men knasiga polisen Kamihara är en höjdpunkt, och hans dynamik med sin chef, den snudd på överdrivet seriösa Kuze, blir också väldigt rolig.

Samtidigt som berättelsen och det mysterium den kretsar kring är mycket bra ställer jag mig ändå lite skeptisk till hur den är strukturerad. Även om jag tycker att spelet överlag har ett rätt bra tempo och en bra längd på ett tiotal timmar känner jag mig märkligt besviken när eftertexterna rullar och ett antal frågetecken kvarstår. Som tur är väntar en epilog efter eftertexterna, som svarar på de frågorna och gör mig mycket nöjd med det jag precis fått uppleva. Det är ju trevligt, men ändå känner jag att åtminstone delar av epilogen kunde ha sprängts in i huvudberättelsen för att få det att inte kännas som att det tar slut väldigt hastigt och lustigt mot slutet. Stäng alltså inte av när eftertexterna rullar, för epilogen är viktig!

Tyvärr är inte spelmekaniken alltid den smidigaste. Det är ett ganska klassiskt peka-klicka-upplägg som lätt för tankarna till exempelvis Ace Attorney, även om Famicom Detective Club-serien ju är äldre, men känns betydligt bökigare. Ibland känns det tämligen oklart vad man ska göra för att komma vidare, vilket leder till att man bara experimenterar hejvilt med olika menyer och klickar godtyckligt på saker för att se vad som fungerar. Det kan också vara så att man tror att man måste prata med en person för att komma vidare, men så visar det sig att man först måste titta på personen för att observera något, och sen prata med denne igen. Eller kan det vara så att man måste prata om ämne A, sen ämne B och sen ämne A igen för att komma vidare. Det blir stundtals väldigt mycket bök och frustration kopplat till detta, och Ace Attorney-serien löste många av de irritationsmoment jag har med det här spelet redan 2001. Jag hade förstått det mer om detta, likt Switch-versionerna av de två tidigare spelen, var en nyversion av ett spel från 80-talet – men nu är det ju ett helt nytt spel från 2024.

Att spelet är så bra i övrigt väger upp för böket, men jag tycker ändå det är lite synd att det ska sätta käppar i hjulet när man hade kunnat titta på andra spel i serien och se hur de gjort samma saker men på smidigare sätt.

Trots vissa skavanker tycker jag ändå att Emio – The Smiling Man: Famicom Detective Club är ett väldigt trevligt spel med en spännande handling som gör det svårt att lägga spelet ifrån sig eftersom man alltid vill veta mer. Utöver att vara ett bra, men kanske lite klumpigt, detektivspel är det ett bra exempel på att Nintendo kan göra mer än bara sina klassika ”stora” serier och faktiskt även göra bra spel som riktar sig till en vuxen publik. Det rekommenderas varmt till alla som äger en Switch och vill ha ett riktigt bra mordmysterium att klura över – och det har fått mig mycket mer sugen på att köra igenom de två första spelen, som också sägs vara mycket bra men lite klumpiga med dagens mått.

Vi får väl hoppas att det inte dröjer 35 år till nästa spel i serien.